Jag är en tjej som redan i lågstadiet blev mobbad av mestadels killar.
Jag försökte bli accepterad av dom andra äldre tjejerna men vad man än försökte imponera med så dög det inte.
Redan innan högstadiet tröttnade jag på folk, och att studera...väl på högstadiet blev jag också mobbad men mest bakom ryggen på mig, viskades det fula ord som jag hörde då jag satt precis vid bordet igemter..
På högstadiet började jag också utveckla en ny stil i form av svartrockare/gothare, med grova sminkningar m.m och det hjälpte mitt självförtroende något enormt, helt plötsligt brydde jag mig inte vad dom sa och det påverkade mig inte ett dugg vad dom än tyckte och sa.
Tjej gruppen jag var med i (tjejerna man umgicks med på skolan) va bl.a. min dåvarande bästis och några andra tjejer...
Jag blev dock utfryst i gruppen.. min bästis och jag började gå ifrån varandra då vi har olika intressen och hon började allt mer att ignorrera mig. Även dom andra tjejerna, de alla planerade att sova över i en båt men sket totalt i att fråga mig...och pratade dom om något så var det om sport o liknande, vilket dom visste att jag hata och inte hade något att prata om.
Det slutade med att jag mest koncentrerade mig på att plugga och tänka på annat.
I Gymnasiet var jag en vampyr-gothare med röda linser, vampyrtänder o allt..Där märkte jag aldrig av att någon mobba mig eller sa elaka saker, kanske var de stilen som fortfarande höll mitt självförtroende på topp eller så sket dom i att försöka.
Jag har aldrig utsatts för fysisk mobbning bara psykisk, båda har starka effekter på en efteråt, det lämnar smärtsamma sår eller ärr som inte läker helt, och man påminns ibland konstant om vad dom tycker om en och vad man själv tycker om sig själv pga vad man utsatts för.
Folk säger att man inte ska ta åt sig men jag är en person som har så jävla lätt att ta åt mig vilket jag inte kan göra så mycket åt, det är bara så jag är.
Även nu, många år efter skolan har man det i tankarna ibland och man blir ledsen men inte lika mycket som man blev då och inte häller lika ofta.
Jag är en instängd människa...efter vad jag stått ut med har jag svårt att öppna upp mig helt, även om jag lyckas bra med det på jobbet är de en annan femma att hitta nya vänner te.x eller på personalfesten jag var på...hade jag skit svårt att gå och prata med någon, och slappna av helt.
Jag ser detta som ett handikap jag måste försöka bli av med, och jag gör mitt bästa för att skärpa mig, men de är svårt att börja lita på folk.
Jag vill dock avsluta med att säga att jag är en positiv till mestadels iallafall ^^ och jag trivs jätte bra med mitt jobb och alla arbetskamrater.
Jag ber dock alla om förståelse över min överkänslighet och de dagar jag är nere.
