Kvinnors perfectionism, del 2

För någon dag sedan tittade jag i en tidning och såg folk som gjort skönhets ingrep men att läkaren inte varit en riktig och då att ingreppet gjort dom fulare och fått ärr eller liknande
Jag suckar bara och tycker inte synd om dom för fem öre. Varför skulle jag?
Är dom så dumma i huvudet att dom gör det, och även utan att kolla upp om de är pålitliga läkare...ja.. ni får skylla er själva att ni tror ni är så fula innan.

Som jag skrev sist om de här så måste det vara något vi kvinnor malt in i oss att vi ska vara så perfekta och så unga som möjligt för att vara vackra.
Jag blir ledsen, arg och besviken på mitt egna kön att det ska vara såhär.

Jag förstår helt en tjej som känner sig okvinnlig genom att inte ha några bröst utan är plattbröstad. Ni har min sympati och förståelse.
Men ni ska inte se er som okvinnliga pga av det, ni är vackra som ni är, men i en allt sexuellt samhälle och alla modeller vi ser i reklamer och så vidare är det inte konstigt att vi hela tiden strävar efter att vara mer attraherande.

Men, varför gör ni ingrepp? Är det för att du ser dig som ful? Varför då isåfall? Det är den kropp du föddes i och utvecklades med, och det är DU! Och du är så vacker du kan bli när du är dig själv.
Gör du det för att få mer killar? Varför? Är det inte bättre att hitta en kille som gillar dig för hur du ser ut och den du är istället för en falsk fasad?
Är det för att barbie är din idol? Oj jösses, då behöver du fan i mig hjälp! Du skulle inte klara av att bli en riktig barbie och va hemskt det skulle bli.


Kvinnor, ni är så hemskt patetiska! Ta och skärp er! Skaffa ett riktigt självförtroende, och gillar inte personer hur du ser ut, då är dom inga vänner av dina och ska där med inte vara i din omkrets.
Älska dig själv, acceptera din kropp för du är speciell då du är du

Att bli mobbad och efter-effekter

Jag är en tjej som redan i lågstadiet blev mobbad av mestadels killar.
Jag försökte bli accepterad av dom andra äldre tjejerna men vad man än försökte imponera med så dög det inte.
Redan innan högstadiet tröttnade jag på folk, och att studera...väl på högstadiet blev jag också mobbad men mest bakom ryggen på mig, viskades det fula ord som jag hörde då jag satt precis vid bordet igemter..

På högstadiet började jag också utveckla en ny stil i form av svartrockare/gothare, med grova sminkningar m.m och det hjälpte mitt självförtroende något enormt, helt plötsligt brydde jag mig inte vad dom sa och det påverkade mig inte ett dugg vad dom än tyckte och sa.

Tjej gruppen jag var med i (tjejerna man umgicks med på skolan) va bl.a. min dåvarande bästis och några andra tjejer...
Jag blev dock utfryst i gruppen.. min bästis och jag började gå ifrån varandra då vi har olika intressen och hon började allt mer att ignorrera mig. Även dom andra tjejerna, de alla planerade att sova över i en båt men sket totalt i att fråga mig...och pratade dom om något så var det om sport o liknande, vilket dom visste att jag hata och inte hade något att prata om.
Det slutade med att jag mest koncentrerade mig på att plugga och tänka på annat.

I Gymnasiet var jag en vampyr-gothare med röda linser, vampyrtänder o allt..Där märkte jag aldrig av att någon mobba mig eller sa elaka saker, kanske var de stilen som fortfarande höll mitt självförtroende på topp eller så sket dom i att försöka.


Jag har aldrig utsatts för fysisk mobbning bara psykisk, båda har starka effekter på en efteråt, det lämnar smärtsamma sår eller ärr som inte läker helt, och man påminns ibland konstant om vad dom tycker om en och vad man själv tycker om sig själv pga vad man utsatts för.
Folk säger att man inte ska ta åt sig men jag är en person som har så jävla lätt att ta åt mig vilket jag inte kan göra så mycket åt, det är bara så jag är.
Även nu, många år efter skolan har man det i tankarna ibland och man blir ledsen men inte lika mycket som man blev då och inte häller lika ofta.

Jag är en instängd människa...efter vad jag stått ut med har jag svårt att öppna upp mig helt, även om jag lyckas bra med det på jobbet är de en annan femma att hitta nya vänner te.x eller på personalfesten jag var på...hade jag skit svårt att gå och prata med någon, och slappna av helt.
Jag ser detta som ett handikap jag måste försöka bli av med, och jag gör mitt bästa för att skärpa mig, men de är svårt att börja lita på folk.


Jag vill dock avsluta med att säga att jag är en positiv till mestadels iallafall ^^ och jag trivs jätte bra med mitt jobb och alla arbetskamrater.
Jag ber dock alla om förståelse över min överkänslighet och de dagar jag är nere.